Måste erkänna att jag är allmänt sämst på att uppdatera min blogg, men den är mest för min skull, så varför oroa sig?

Kan oavsett vad köra en supersnabb updatering:

Hoppade på pojekn som gick i min klass under de sista veckora i trean och det hela började utvecklas till något. Tills kvällen vi tog studenten, då pojekn fick fråga ifall det var någonting mellan oss två. Och han svarade med ett: "Det är ju inte värt att satsa på, för vi kommer båda att flytta till olika ställen." Oerhört roligt att få höra det så där plötsligt och jag kan erkänna att mina känslor för honom svalande ganska så fort och jag beslöt mig för att inte hacka upp mig på det. 

Träffade även på mitt ex den kvällen, som jag äntligen vågat prata med just den dagen efter att ha undvikit honom sedan vi gjorde slut. Varför hade jag undvikit honom? För att jag visste att han fortfarande tyckte om mig och därför inte ville ge honom några falska signaler. Men då under studenten så tyckte jag att det var dags att ta tag i det hela och få ett vettigt "avslut" på det hela. Funkade jättebra tills vi båda träffades på krogen där och en  av hans kompisar började fråga ut mig om varför jag gjort slut. Eller snarare, fick frågan varför jag krossat hans hjärta. På detta fick jag sedan svaret: han har fortfarande inte kommit över dig. Ett svar som kändes som ett slag i magen. Var hen verkligen tvungen att berätta detta när jag just kommit över min rädsla för mitt ex? Dock så lät jag inte detta påverka mitt betende mot mitt ex och lyckades ta mig igenom resten av kvällen utan några incidenter.

Dagen därpå så åkte jag för att fira några vänners student i grannstaden och genom en serie av händelser, och ett halvt nedslaget hjärta efter det brutala uttanadet från killen i min klass, strulade jag med en killkompis. Vilket gjorde detta till den andra killen i samma kompisgäng som jag hållt på med... Och dessa två  råkade vara bästa vänner.... ops...? Dock så blev det ingenting mer där, utan vi lade det bakom oss och ör fortfarande kompisa,r vilket känns skönt.

Resten av sommaren passearde utan större händelser, utom att jag försökte undvika att bli ensam med den första killen i kompisgänget jag stulat med, då han visade ganska tydligt att han inte skulle ha någonting emot någonting mer mellan oss. Hur skulle jag någonsin kunna förklara ör honom att han var en engångsföreteelse, ett rebound som jag desperat behövt för att inte känna mig så ensam? Så istället valde jag att tydligt sända ut kompisvibbar och hoppas på det bästa.

Sedan kom den delen av sommaren som har påverkat mig något oerhört det senaste året. Var på en festival i slutet av sommaren. En festival under vilken jag skulle ha det så roligt som möjligt med mina vänner innan jag flyttade ifrån dem. Och rolig, det var den. Lyckades till och med göra ett stage-dive, vilket var helt fantastiskt kul. Dock så var det inte festivalen i sig som kommit att påverka mig. Nej, utan det är, chockerande nog, en pojke.En pojke från samma kompisgäng som också är väldigt bra kompis med de andra tvåpojkarna jag råkat stula med. En pojke som jag inte kunde låta bli att förälska mig lite smått i. Till denna festival har varit i ett förhållande undet all den tiden jag länt honom, men nu hade de gjort slut. Och just eftersom han är en sådan underbar människa så kunde jag själv klart inte hålla mig borta från honom. Tog tills festivalen var slut och det enda jag ångrar med händelsen är att jag tog sådan lång tid på mig att agera. Även fats jag anade att han också var intresserad, så lät jag dagarna gå förbi utan att agrea. Men så sista dagen tog jag modet till mig, vilket ledde till att slutet blev nästintill magiskt. Vi stannade uppe hela natten och myste, såväl som pratade om allt och inget. Det var inte förens solne hade börjat gå upp och regnet var för ihärdigt som vi tog oss tillbaka till campingen och äntligen släppte taget om varandra.Allt det här verkar som början på en ganska så söt liten kärlekshistoria, men som skulle det inte bli. För precis när vi väl börjat prata så flyttade vi båda mer än 100 mil från varandra.. och trots att vi pratade massvis via msn i början, så kom det vardagliga livet i väggen och när sedan skolan satte igång så blev vi båda för upptagan för att kunna pratas vid.

Precis under denna början av skolåret, då jag befann mig i en helt ny stad där jag inte kände någong, blev jag lätt deprimerad. Och fick ett oerhört stort behov av närhet. Att bara hitta ett strul för att glömma bort festivalpojken. Vilket också var det jag fann. Dock så blev inte riktigt allt som jag förväntat mig. stulpojken hängde sig kvar och eftersom jag inte hade någonting emot det så började vi ses allt oftare. Det tog inte lång tid förens vi blivit tillsammans. Dock så började jag återigen känna en längtan till festivalpojken, men då hade även han skaffat sig ett förhållande. Så jag höll  kavr vid min stulpojke och vi hade det väldigt bra en tid. Tills nyförälskelsen försvann. Dock så vill jag inte påstå att vi har det dåligt. Tvärom, vi har det bra och är fortfarande tillsammans. Vi flyttade till och med ihop. Någonting som jag i nuläget inte känner var mitt bästa drag. Jag har alltid velat vara självständig och inte velat rusa in i saker, men då vi båda flyttade samtidigt till samma satd och ändå sov hemma hos han, kändes det naturligt att vi borde flytta ihop efter mindre än ett år. Och nu sitter jag här, ett år och tre månader senare,  Vi har hafty det bra och han är en bra pojkvän, men jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra till festivalpojken. Ibland kan jag glömma bort det, men så träffar jag honom på en gemensam fest och känslorna flödar tillbaka in i minnet. Och jag kan inte låta bli att fundera på ifall vi hade kunnat bli ett bra par, ifall vi givits möjligheten. Dessa tankar blir extra starka då jag och pojkvännen har våra sämre stunder tillsammans. De gånger då det verkligen känns som om vi kanske inte borde vara tillsammmans längre. Och jag vet ärligt talat inte ifall jag vill vara med honom längre.. Jag har helt tappat allt intresse för det sexuella tillsammans med honom och jag vill allt oftare bara gosa utan några andra baktankar och luster. Kanske är bara detta någonting tillfälligt och en reaktion på att pojekn jämt vill, men samtidigt så undrar jag ifalld et är det. Får allt oftare en dålig känsla i magen när jag tänker på allt detta och mår bara ännu sämre när jag funderar på ifall vi borde göra slut. Hur jobbigt allt skulle bli och hur mycket som skulle behöva lösas.. hur spänt allt skulle bli i skolan då vi går i samma klass .... Och att vi aldrig skulle kunna ha en fungerade kompisrealtion under de närmsta åren, eftersom han nog aldrig skulle kunna vara bara vänner... och tanken att förlora honom kanske för alltid, ens som vän, svider. För jag tycker om pojken och älskar att prata med honom. Han har blivit den jag berättar i princip allt för. Allt utom det här. För det finns bara en person som vet allt det här och hon har lämnat landet.Och nu sitter jag här och skriver dramatiskt på min dator, i hopp om att mina tankar ska kunna klarna något och därmed ge mig de svar jag söker..