Måste erkänna att jag är allmänt sämst på att uppdatera min blogg, men den är mest för min skull, så varför oroa sig?

Kan oavsett vad köra en supersnabb updatering:

Hoppade på pojekn som gick i min klass under de sista veckora i trean och det hela började utvecklas till något. Tills kvällen vi tog studenten, då pojekn fick fråga ifall det var någonting mellan oss två. Och han svarade med ett: "Det är ju inte värt att satsa på, för vi kommer båda att flytta till olika ställen." Oerhört roligt att få höra det så där plötsligt och jag kan erkänna att mina känslor för honom svalande ganska så fort och jag beslöt mig för att inte hacka upp mig på det. 

Träffade även på mitt ex den kvällen, som jag äntligen vågat prata med just den dagen efter att ha undvikit honom sedan vi gjorde slut. Varför hade jag undvikit honom? För att jag visste att han fortfarande tyckte om mig och därför inte ville ge honom några falska signaler. Men då under studenten så tyckte jag att det var dags att ta tag i det hela och få ett vettigt "avslut" på det hela. Funkade jättebra tills vi båda träffades på krogen där och en  av hans kompisar började fråga ut mig om varför jag gjort slut. Eller snarare, fick frågan varför jag krossat hans hjärta. På detta fick jag sedan svaret: han har fortfarande inte kommit över dig. Ett svar som kändes som ett slag i magen. Var hen verkligen tvungen att berätta detta när jag just kommit över min rädsla för mitt ex? Dock så lät jag inte detta påverka mitt betende mot mitt ex och lyckades ta mig igenom resten av kvällen utan några incidenter.

Dagen därpå så åkte jag för att fira några vänners student i grannstaden och genom en serie av händelser, och ett halvt nedslaget hjärta efter det brutala uttanadet från killen i min klass, strulade jag med en killkompis. Vilket gjorde detta till den andra killen i samma kompisgäng som jag hållt på med... Och dessa två  råkade vara bästa vänner.... ops...? Dock så blev det ingenting mer där, utan vi lade det bakom oss och ör fortfarande kompisa,r vilket känns skönt.

Resten av sommaren passearde utan större händelser, utom att jag försökte undvika att bli ensam med den första killen i kompisgänget jag stulat med, då han visade ganska tydligt att han inte skulle ha någonting emot någonting mer mellan oss. Hur skulle jag någonsin kunna förklara ör honom att han var en engångsföreteelse, ett rebound som jag desperat behövt för att inte känna mig så ensam? Så istället valde jag att tydligt sända ut kompisvibbar och hoppas på det bästa.

Sedan kom den delen av sommaren som har påverkat mig något oerhört det senaste året. Var på en festival i slutet av sommaren. En festival under vilken jag skulle ha det så roligt som möjligt med mina vänner innan jag flyttade ifrån dem. Och rolig, det var den. Lyckades till och med göra ett stage-dive, vilket var helt fantastiskt kul. Dock så var det inte festivalen i sig som kommit att påverka mig. Nej, utan det är, chockerande nog, en pojke.En pojke från samma kompisgäng som också är väldigt bra kompis med de andra tvåpojkarna jag råkat stula med. En pojke som jag inte kunde låta bli att förälska mig lite smått i. Till denna festival har varit i ett förhållande undet all den tiden jag länt honom, men nu hade de gjort slut. Och just eftersom han är en sådan underbar människa så kunde jag själv klart inte hålla mig borta från honom. Tog tills festivalen var slut och det enda jag ångrar med händelsen är att jag tog sådan lång tid på mig att agera. Även fats jag anade att han också var intresserad, så lät jag dagarna gå förbi utan att agrea. Men så sista dagen tog jag modet till mig, vilket ledde till att slutet blev nästintill magiskt. Vi stannade uppe hela natten och myste, såväl som pratade om allt och inget. Det var inte förens solne hade börjat gå upp och regnet var för ihärdigt som vi tog oss tillbaka till campingen och äntligen släppte taget om varandra.Allt det här verkar som början på en ganska så söt liten kärlekshistoria, men som skulle det inte bli. För precis när vi väl börjat prata så flyttade vi båda mer än 100 mil från varandra.. och trots att vi pratade massvis via msn i början, så kom det vardagliga livet i väggen och när sedan skolan satte igång så blev vi båda för upptagan för att kunna pratas vid.

Precis under denna början av skolåret, då jag befann mig i en helt ny stad där jag inte kände någong, blev jag lätt deprimerad. Och fick ett oerhört stort behov av närhet. Att bara hitta ett strul för att glömma bort festivalpojken. Vilket också var det jag fann. Dock så blev inte riktigt allt som jag förväntat mig. stulpojken hängde sig kvar och eftersom jag inte hade någonting emot det så började vi ses allt oftare. Det tog inte lång tid förens vi blivit tillsammans. Dock så började jag återigen känna en längtan till festivalpojken, men då hade även han skaffat sig ett förhållande. Så jag höll  kavr vid min stulpojke och vi hade det väldigt bra en tid. Tills nyförälskelsen försvann. Dock så vill jag inte påstå att vi har det dåligt. Tvärom, vi har det bra och är fortfarande tillsammans. Vi flyttade till och med ihop. Någonting som jag i nuläget inte känner var mitt bästa drag. Jag har alltid velat vara självständig och inte velat rusa in i saker, men då vi båda flyttade samtidigt till samma satd och ändå sov hemma hos han, kändes det naturligt att vi borde flytta ihop efter mindre än ett år. Och nu sitter jag här, ett år och tre månader senare,  Vi har hafty det bra och han är en bra pojkvän, men jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra till festivalpojken. Ibland kan jag glömma bort det, men så träffar jag honom på en gemensam fest och känslorna flödar tillbaka in i minnet. Och jag kan inte låta bli att fundera på ifall vi hade kunnat bli ett bra par, ifall vi givits möjligheten. Dessa tankar blir extra starka då jag och pojkvännen har våra sämre stunder tillsammans. De gånger då det verkligen känns som om vi kanske inte borde vara tillsammmans längre. Och jag vet ärligt talat inte ifall jag vill vara med honom längre.. Jag har helt tappat allt intresse för det sexuella tillsammans med honom och jag vill allt oftare bara gosa utan några andra baktankar och luster. Kanske är bara detta någonting tillfälligt och en reaktion på att pojekn jämt vill, men samtidigt så undrar jag ifalld et är det. Får allt oftare en dålig känsla i magen när jag tänker på allt detta och mår bara ännu sämre när jag funderar på ifall vi borde göra slut. Hur jobbigt allt skulle bli och hur mycket som skulle behöva lösas.. hur spänt allt skulle bli i skolan då vi går i samma klass .... Och att vi aldrig skulle kunna ha en fungerade kompisrealtion under de närmsta åren, eftersom han nog aldrig skulle kunna vara bara vänner... och tanken att förlora honom kanske för alltid, ens som vän, svider. För jag tycker om pojken och älskar att prata med honom. Han har blivit den jag berättar i princip allt för. Allt utom det här. För det finns bara en person som vet allt det här och hon har lämnat landet.Och nu sitter jag här och skriver dramatiskt på min dator, i hopp om att mina tankar ska kunna klarna något och därmed ge mig de svar jag söker..

Känner att jag är en väldigt smart männsika ibland. Varför? Har kommit fram till, efter att ha funderat ett antal veckor nu, att jag har blivit intresserad av en kille i min klass Nu kanske ni tänker, vad är det för dumt med det? Jo, ni förstår, vitar båda studenten snart och efter det så går vi skilda vägar och ifall vi båda kommer in på de utbildningar vi har sökt, kommer det att vara x antal timmars reas mellan oss. Kanske övertänker jag allt lite mycket, vet ju inte ifall han ens gillar mig på det viset (trots vad alla andra går omkring och säger). Men samtidigt, tänk ifall det visar sig att vi båda har/får starka känslor för varandra och så flyttar vi långt ifrån varandra? Skulle vi klara det? Skulle jag klara det? Och samtidigt så funderar jag på ifall jag verkligen borde låta ett sådant tänke stoppa mig.. Man ska trots allt följa sina känslor, men vill inte bli sårad...

   Det som är det lustiga i det hela är att jag redan sedan ettan av gymnaiset har varit lite smått intresserad av personen. Dock gick det "över" och jag skaffade mig min pojkvän. Under den tiden jag var tillsammans med mitt ex, så kom vi bra överens, men det var inte mer med det. Och sedan åkte vi på studieresa. Det är intressant hur mycket som kan förändras under en knapp vecka. Var med pojken nästan hela tiden och hade det ganska trevligt. Först var det enbart för att ha någon att rolig att prata med, men senare utvecklades det till någonting annat. Redan då sa jag till mig själv att det inte var en smart idé att fortsätta låtsasflörta med honom, men lyssnade jag på mig själv? Självklart inte och när vi sedan kom hem igen, så fortsatte jag i samma mönster... Och när han verkar vara med på noterna så blir det extra svårt att låta bli. Men som sagt, vet ju inte ifall han känner någonting för mig och därmed fegar jag mig. har dock en "hemlig" plan om att kanske hoppa på pojken samma dag vi tar studenten och ifall det skiter sig så behöver jag aldrig se honom mer ^^"

Skrev ju om att jag blivit inesserad av en kompis storebror vilken skulle bege sig utomlands snart för inte så länge sedan... Har sedan dess intalat mig själv att  jag inte egentligen varit särskilt intresserad och fortsatt med livet som vanligt... Men igårskrev han till mig helt plötsligt, via facebook, och mitt hjärta stannade. Mitt intresse kom tillbaka, starkare än någonsin, och jag svarade ivrigt på hans meddelande. Dock så visade det sig att han enbart undrade ifall det var någon träning på torsdagn (vilket det händelsevis inte var) och pratade bara lite allmänt om några grejer.

   Efter detta kände jag mig löjlig över att jag blev så förhoppningsfull... Vad väntade jag mig egentligen? Att han helt plötsligt, utan att vi har pratat med varandra på ett par månader, ska fråga ifall jag har lust att ses? I doubt it...

   För att göra saker värre så tror jg att han har skaffat sig en flickvän. När denna misstanke först bildades kände jag bara en smärta i mig, vilken jag aldrig stött på förut. Börjar lite lätt att inse att jag nog hade en ganska rejäl förälskelse för pojken, en av mina första faktiskt...Underbart.

Har varit väldigt dålig på att uppdatera och har ingen aning om varför.. Har väl helt eneklt ägnat mig åt annat ^^" I alla fall, en snabb update om vad som har hänt de senaste månaderna:

Kommer ni ihåg pojkvännen jag pratade om? Vi gjorde slut i början av december. Allt började med att jag fick ett sms från honom där han frågade ifall jag verkligen var förälskad i honom och det fick mig att börja tänka. Vad tyckte jag om honom? Jag tog ett dagar för att fundera, innan jag träffade honom och pratade igenom allt som handlade om oss. Efter det samtalet tog vi en paus, bara så att jag skulle få tänka lite mer, men redan efter två dagar hade jag bestämt mig och gjorde slu med honom. Jag hade kommit fram till att jag mest troligt aldrig skulle kunna få tillbaka mina känslor för honom och att det inte kändes rätt att låta honom hålla fast vid ett hopp om att vi två skulle vara tillsammans. Jag anar att han tog det hårt, speciellt med tanke på att han fortfarande hade känslor för mig.

Efter mitt uppbrott så gick jag omkring och gjorde inte särskilt mycket, men jag kände att jag inte saknade honom (Misstolka mig rätt här!) och att jag verkligen hade fattat rätt besult. Och efter att en månad eller så hade gått så fick jag ett nytt intresseobjekt. Eller nytt och nytt. Man kan väl säga att det är ett gammalt intresseobjekt som jag "ignorera" medan jag var tillsammans med mitt ex. Dock så har vi ett problem här, ett ganska stort problem: den personen är en av mina bättre vänners storebror. Förvisso så har jag känt till honom längre än henne då vi har tränat tillsammans i flera år, men det är detaljer. och även fast jag har känt hans syster ganska länge också, känner jag att jag inte kan berätta att jag är intresserad i hennes bror! Och för att göra saker och ting lite mer invecklade, så är det så att en annan av mina vänner också var intresserad av honom för över ett år sedan, men sedan slutade typ vara intresserad då pojken inte verkade vilja prata med henne. Så inte kan jag berätta för henne heller och några andra vänner är det inte på tal om att berätta för, då hälften av dem känner systern och andra den andra vännen spm var intresserad. My life is so interesting at times... >_>

Sedan finns det ytterligare en orsak varför allt inte går särskilt enkelt med intresseobjektet: Jag är sjukrädd för att bli avvisad och jag vågar inte visa att jag är "påriktigt" intresserad förens jag vet att han typ är det. Jag vet, det är fegt och ifall man aldrig vågar, så vinner man inget. Dock så vet jag också att detta beror på att jag förut blivit avvisad och inte på det snällaste viset. Just eftersom jag var ganska ung vid de tillfällerna så antar jag att de har blivit stora men... >_<  Men Ellinorska försöka prata med intresseobjektet så mycket som möjligt, bara för att se ifall hon har en chans. Dock så har vi ytterligare ett problem här (ojdå, fanns det så många problem med det här? ^^"): pojken har precis flytatt från staden för att plugga vid en högskola som ligger sisådär 20 mil bort. Dock skulle kan komma hem under helgerna, vilket är bra, men sedan har vi det att han, efter att ha avslutat sin studie, ska åka iväg till Ecuador i sju månader! Snacka om att livet vill jävlas med denna 17-åriga flicka precis efter att hon har bestämt sig för att faktiskt "våga" göra någonting! Men kanske är detta ett bra tillfälle, då jag kan erkänna min dragning till honom och sedan, ifall han känner helt annorlunda, kunna undvika honom helt då han kommer vara i ett helt annat land? ^^"

För inte så länge sedan var jag med min pojkvän och efter att ha haft en helt okej, relativt mysig kväll med honom så var det dags att sova. Då säger det ur pojken att han inte kan sova hos mig. Nähä, tänkte jag för mig, hade han någonting viktigt han behövde göra tidigt imorgon eller vad? Jag frågar honom varför. Då slinker det ur honom att han inte längre ska/kan sova hos mig för att han känner att han inte respekterar mig när jag sover.

Ursäkta? Det var den första tanken som kom upp i mitt huvud, tätt åtföljd av att om han nu känner så, så löser sig ju ingenting genom att han smiter hem till sig! Dessutom tyckte jag själv att han hade helt fel i det han sa. Visst, han kan ibland ligga och smeka min arm, höft eller kind när jag försöker sova, men jag tycker verkligen inte att det är att "inte respektera" mig. Dock så kan jag ibland  känna att det är lite jobbigt, för jag irriterar mig lätt på saker när jag är sömnig och jag försöker på något listigt vis se till att hålla fast hans hand. Sa det mesta av detta till honom och fick honom på så sätt att stanna kvar. Men det fick mig tt fundera över hur pojken egentligen tänker...

Idag har jag och min pojkvän varit tillsammans i nio månader. Nio hela månader. Men han verkar inte komma ihåg det, inte heller hade han tid att ses idag då han skulle se på film med sina vänner. Kul. Hade i alla fall roligt med mina vänner istället, så jag slapp sitta och behöva tänka på att han aldrig kommer ihåg.

   Pratade med en av mina killkompisar om han hade kommit ihåg datumet han blivit tillsammans med sina f.d flickvänner och ifall han tyckte det var viktigt. Fick svaret att han inte brydde sig allt för mycket och att det var en tjejsak att komma ihåg sådant. Vadå tjejsak?! Förvisso, man kan vara dålig på datum och sådant, men efter att ha fått det påpekat ett par gånger kan man väl ändå försöka komma ihåg? Och varför ska bara tjejer behöva komma ihåg? Varför kan inte killar göra det? Är det inte lika "manligt" eller vad? Och sedan, visar inte det att ifall båda kommer ihåg datumet, så är båda engagerade i relationen? >_>

Har just suttit och disskuterat en av mina vänners kärleksproblem via msn. Känner mig verkligen dålig på att ge kärleksråd, men försökte så gott jag kunde. Förhoppningsvis så kände han sig lite bättre i slutändan, för det är ju skönt att i alla fall få ur sig alla orolighet etc. Det tycker i alla fall jag. Det hela kändes dock lite ironiskt. Jag har själv problem när det gäller kärleken och sen så ska jag gå och ge folk råd om det, hah!  Men en del är ju bättre på att ge råd än att ta dem, kanske är jag också en sådan människa? Kanske borde jag börja ta tag i mina kärleksproblem? Hur svårt ska det vara att öppna munnen och bara prata? Jag är trots allt i ett förhållande med min pojkvän och vi borde kunna prata, det ska inte finna några gränser som sätter stopp på oss, i alla fall inte så länge ämnet är relaterat till oss. Ett bra förhållande bygger på kommunikation, men en dåligt bygger på vad? Tystnad. Och kanske lite andra saker, men de kan vi ignorera just nu....^^"

Här håller man på och påstår att man ska börja skriva blogg och vad händer? Jo, datorn går självklart sönder >_> Tog mig lite mer än två veckor att få en ny och ännu längre att börja skriva ett nytt inlägg. Fint...


Anyways.... Umgicks med min pojkvän idag, det var våra 8 månadersdag, men jag betvivlar att han mindes det och innan jag hunnit påpeka det hade han försvunnit hem för att tvätta. Känner verkligen att kärleken flödar. Det är väl inte det att han inte är kärleksfull mot mig eller så, men man skulle väl kunna hoppas att han mindes att det var den 12:e vi blev tillsammans, eller är det för mycket begärt? Borde ta upp det här med honom men orkar inte, så istället undviker jag problemet och sitter och halvsurar för mig själv. Underbart.


Innan han gick hem sa han en rolig sak och det vara att hans pappa i helgen hade sagt åt honom att vara otrogen! Dessutom hade karln också vräkt ur sig att då han varit tillsammans med min pojkväns mamma så hade han varit otrogen massvis med gånger! Vilken människa säger så till någon och speciellt till sin egna son? ! Det är ju inte klokt! Visst, pappan hade fått i sig alkohol och tänkte nog inte riktigt klart, men det måste finnas någon sorts gräns! Tycker att ifall man inte kan kontrollera vad man säger/gör, så ska man inte dricka någon mer alkohol!

Blev väldigt ställd över detta utalande, men sa ingenting om det. Istället skrattade jag bort det, även fast jag helst hade velat fråga hur de kommit in på ämnet otrohet överhuvudtaget. Som vanligt undvek jag problemet och trots att jag själv vet om det, kan jag inte förmå mig själv att göra någonting åt det. Brukar kunna prata om med mesta med de flesta av mina vänner och egentligen borde jag kunna prata med min pojkvän om just såna här saker, men av någon anledning fastnar mina ord i halsen varje gång jag försöker och vägrar komma ut. Ifall det fortsätter är jag osäker på att vårt förhållande kommer att kunna fortsätta....