Känner att jag är en väldigt smart männsika ibland. Varför? Har kommit fram till, efter att ha funderat ett antal veckor nu, att jag har blivit intresserad av en kille i min klass Nu kanske ni tänker, vad är det för dumt med det? Jo, ni förstår, vitar båda studenten snart och efter det så går vi skilda vägar och ifall vi båda kommer in på de utbildningar vi har sökt, kommer det att vara x antal timmars reas mellan oss. Kanske övertänker jag allt lite mycket, vet ju inte ifall han ens gillar mig på det viset (trots vad alla andra går omkring och säger). Men samtidigt, tänk ifall det visar sig att vi båda har/får starka känslor för varandra och så flyttar vi långt ifrån varandra? Skulle vi klara det? Skulle jag klara det? Och samtidigt så funderar jag på ifall jag verkligen borde låta ett sådant tänke stoppa mig.. Man ska trots allt följa sina känslor, men vill inte bli sårad...

   Det som är det lustiga i det hela är att jag redan sedan ettan av gymnaiset har varit lite smått intresserad av personen. Dock gick det "över" och jag skaffade mig min pojkvän. Under den tiden jag var tillsammans med mitt ex, så kom vi bra överens, men det var inte mer med det. Och sedan åkte vi på studieresa. Det är intressant hur mycket som kan förändras under en knapp vecka. Var med pojken nästan hela tiden och hade det ganska trevligt. Först var det enbart för att ha någon att rolig att prata med, men senare utvecklades det till någonting annat. Redan då sa jag till mig själv att det inte var en smart idé att fortsätta låtsasflörta med honom, men lyssnade jag på mig själv? Självklart inte och när vi sedan kom hem igen, så fortsatte jag i samma mönster... Och när han verkar vara med på noterna så blir det extra svårt att låta bli. Men som sagt, vet ju inte ifall han känner någonting för mig och därmed fegar jag mig. har dock en "hemlig" plan om att kanske hoppa på pojken samma dag vi tar studenten och ifall det skiter sig så behöver jag aldrig se honom mer ^^"